12 år på jorden

Idag är en sådan dag då det mesta har gått fel, jag verkligen hatar sådana dagar! Hatar är ett starkt ord, men i det här fallet passar det bra.

Jag vaknade klockan 6, lovade mamma att väcka min lillebror kvart i sju eftersom han började kl 8.10 och jag 9.00. Men jag somnade om och vaknade igen tjugo i åtta. Jag och William irrar omkring och till slut kommer han iväg, och då har klockan blivit åtta. Han började som sagt 8.10, och det tar ungefär en kvart att cykla till skolan och han kom förmodligen försent.

I skolan gick allt bra faktiskt, och efter skolan skulle jag som planerat till farmor för att sedan åka på segling ikväll. Jag ääääälskar att segla. Jag gick därför ner till stationen, men drar först en sväng med Natasha till centrum och handlar ett par Wayfares (åhh äntligen) och ett gult nagellack. Vi gick sedan in på Gina Tricot, och där hittar jag en alldeles underbar sommarklänning som jag provar och bestämmer mig för att köpa. Väl framme i kassan radar jag upp pengarna, 199 kr trodde jag, och då säger butiksbiträdet till min fasa: "Asååå det fattas pengar". Jag blir helt jävla tyst och säger typ; "Ehhh jag då ska vi inte ha den. Men skulle du kunna lägga undan den till imorgon?" Och hon säger naturligtvis ja, man tackar, och jag och Natasha lämnar affären. Jag bestämmer mig för att fara till farmor nu och går mot stationen. När jag lämnar fram remsan och säger "Karlberg", så säger snubben något i stil med: "Assååååå, den här är ogiltig". Och jag står där ännu en gång, tyst, och säger: "Jaha..." Så jag tar min remsa och lämnar stationen, ringer mamma och förklarar läget och hon säger att jag ska ringa farmor och gå hem. Min remsa var en sådan där "gammal" remsa, för 95 kr, och den gick tydligen ut 1 maj.  När jag väl har gått halvvägs så tar jag upp remsan och tittar, och då står det att jag har åkt på remsan den 2 maj (?), då när jag skulle till Grönan. Varför sa ingen till mig då? Åhh ibland blir man helt galen på SL.

Tolvårslivet, det är det livet jag lever nu. Ibland är det faktiskt så mycket mer komplicerat än tonårslivet. Man är inte barn längre, men är inte vuxen och man är inte riktigt tonåring än. Man står vid en fyrvägskorsning, och vet inte riktigt vad man ska välja för väg. Fortsätta vara barn eller "växa upp".

Tolvåret är för mig ett år då man tänker igenom allt. Dåtiden, nutiden och framtiden. Ett år då man har tid att tänka på allt, innan man "växer upp".

Denna blogg handlar om mitt tolvårsliv, som startade 20 mars 08 och avslutas 20 mars 09. Mitt, mitt, mitt tolvårsliv.

"Riccardo Campogianis grav skändad

För andra gången på kort tid har Riccardo Campogianis gravplats skändats. Ett träkors har sparkats sönder, en lykta är undanröjd och ett kort på Riccardo är bortslitet ur en ram."

taget från dn.se

Sådana saker är så sorgliga. Jag menar, varför förstöra hans grav? Har folk inget bättre för sig än att stå och sparka sönder korset, slita ur kortet osv. Så himla tråkigt för hans familj att komma dit och behöva se sin pojkes grav förstörd. Förstörarna kanske inte tyckte om Riccardo, och låt gå för det, men de behöver väl inte förstöra hans grav och få familjen ännu mer sorgsen?

Jag har inte varit så insatt i Riccardofallet, men min styvstorebror berättade nyligen för mig att han kände de som sparkade ihjäl Riccardo. Han sa att de alltid hade varit 'normala', inget fel i hjärnan och inga problem hemma. Men varför misshandlar man då ihjäl någon? Wierd.

puss o kram